Jag har en sån djävulsk äcklig känsla i magen. Den här dagen har varit en jobbig dag med tunga funderingar och en massa sorg. Saknar min lille pojk så vansinnigt mycket och det gör så ont. Dom här dagarna kommer som sagt precis när som helst.

Jag la mig i sängen,för att försöka sova och försökte trycka bort tankarna lite men det gick inte riktigt, jag la istället huvudet på Daniels bröst för lite tröst i mina tankar, men istället spelades hela den där jävla dagen upp, då vi miste Isak. Paniken, telefonsamtalen, den lugna kvinnan på SOS, den misslyckade HLR:en, lättnaden när ambulanserna kom som sen övergick i en sorg som inte är av denna värld när vi insåg att det inte gick att rädda honom.

Dom dagarna jag känner så här så tittar jag till lille stackars Kevin en miljon gånger mer än vad jag brukar när han sover. Jag petar på honom hela tiden så han är nog ganska less på sin mamma vid det här laget.

Jag tycker att det skulle ha lättat nu när han är så pass gammal som 8månader men inte. Det är lika jobbigt än.

Jag har funderat alldeles för mycket idag. Jag är alldeles grinfärdig. Vill bara somna nu så det blir en ny dag och hoppas att den blir lättare än idag, men jag kan ju inte somna för rädslan och oron kommer när jag lägger mig, och idag har inte varit en lätt dag.